Hej :)

Nu har jag bestämt att jag ska he ett läsmaraton. Vi har redan ett i skolan där man skriver upp hur många sidor man läst och innan sommarlovet ska vi ha läst 10 000 sidor tillsammans, men detta är lite annorlunda. Jag ska försöka läsa ut 7 böcker innan 2013. Detta bestämmde jag igår när jag hittade massa bra böcker i min bokhylla för att hitta något att läsa i skolan.

Här är en bild som jag tog på en av mina bokhyllor (har två) som jag tyckte passade. ni ser nog det stora mellanrummet mellan några böcker där har jag tagit ut böcker till läsmaratonet. Vi ses imorgon / Isabell   

Hej

Ja nu har ja äntligen skrivit klart min historia.

Själv är jag väldigt nöjd.

Och jag hoppas ni gillar den eftersom det tog väldigt långt tid att göra den.

Fast det hade kanske gått lite snabbare om jag inte gjort en massa avbrott.

Ja här är iallfall historien.

OBS !!! Historien är lite sorlig och väldigt lång. Men det blir guld tillv alla som läser   

Regnet piskade mot fönstret.  Månens starka strålar lyste upp hela rummet. Antingen var det månens starka strålar eller var det bara en slump att jag inte kunde somna. Även om jag ville somna så kunde jag inte. Det var som att månen höll mig vaken. Natten var tyst och still. Det ända som hördes var ugglornas rop i den tysta natten. Jag smög upp ur sängen för att inte väcka pappa. Min mamma dog när jag var 3 år. Så det var ingen risk att jag skulle väcka henne. Jag smög ner en trappa och satte mig på golvet i köket. Det hade slutat regna men jag ville inte gå och lägga mig i min säng. Månen lyste starkare nu. Jag tittade på månen och det var som om den lyste in i min stjäl. - Hanna det är morgon. - Va, mumlade jag. - Varför ligger du på köksgolvet. - Va, mumlade jag igen. - Varför ligger du på köksgolvet Hanna, sa pappa igen. - Det  är en lång historia, sa jag halvt vaken. - Ok ät din macka nu det är skola idag, sa pappa. - Okej, sa jag och tog emot en macka med kaviar. När jag ätit klart gick jag ut i hallen jag tog på mig rosa converse och svart vår jacka. Jag tyckte alla färger passade ihop så det spelade ingen roll vad jag tog på mig.  Allt var lika fint tyckte jag. Sen öppnade jag dörren och gick ut.  Jag stängde den halvt sen stack jag in huvudet och ropade - hejdå, sen stängde jag dörren. Jag gick ner för trappan och ut på gatan. Jag gick rakt fram tills jag kom till muséet. På gatan stod det en skylt där det stod (kroppen utställning hela veckan) kroppen tänkte jag var har jag hört det innan just det vi skulle redovisa kroppen idag. Typiskt tänkte jag. Jag fortsatte mot skolan. Det tog 10 minuter att komma fram till skolan. Jag gick in genom huvud entrén. Jag gick till mitt skåp och hängde av jackan. Klockan var några minuter i 8 jag satte mig på bänken i korridoren. Och väntade på att klockan skulle bli 8. Efter några minuter började det strömma in folk och det gick från alldeles tyst till höga toner av ljud. Då började jag gå mot biologi salen. När jag kom in i rummet var det ingen där. Då såg jag en lapp som hängde på utsidan av dörren. Där stod det (klassen samlas ute för att gå till muséet) jag gick ut och nu var jag på dåligt humör för att fröknarna aldrig sa sådant här. Tillexempel att klassen skulle samlas ute, dem var usla på sådant. Det var det enda jag inte gillade med fröknarna. När jag hade kommit ut på skolgården kunde jag se klassen. fröken vinkade mot mig. Jag sprang mot klassen så att dem inte skulle gå utan mig. Jag visste att dem inte skulle gå utan mig men jag sprang en då för man brukar göra så. När jag kom fram till klassen sa fröken att vi inte skulle gå i led för det var inte så långt till muséet. För det var där vi skulle ha redovisningen. Då började vi gå det tog 5 minuter innan vi var framme. Fröken fick avbryta ibland för pojkarna pratade för mycket. När vi var framme så började fröken att babbla om att visa hänsyn för andra. När hon äntligen pratat klart så fick vi gå in fröken började prata med den i resepionen när dem pratat klart gick klassen in i ett rum där vi skulle redovisa alla fick sätta sig på stolar förutom den som skulle redovisa. Fröken ropade efter hand upp den som skulle redovisa. Jag hade fjärilar i magen och jag kände hur min kropp ryste. När fröken ropade upp mitt namn släppte fjärilarna i magen. Jag gick upp på scen och sa allt jag viste om kroppen. När jag var klar gick jag ner från scenen och satte mig på min plats. Lisa som satt bredvid mig viskade - Din redovisning var jätte bra. - Tack, sa jag. När alla redovisat klart sa fröken att vi skulle titta på en film om kroppen. Vi gick ut ur rummet vi var i och gick in i ett annat rum med en stor bio duk på väggen. Vi fick vänta en liten stund sen började filmen. Filmen varade säkert bara en halv timme men det kändes som hundra år. Men det brukar det göra när man ser en tråkig film om magens funktion. Men när filmen äntligen var slut sa fröken att vi skulle gå tillbaka till skolan och äta lunch. Vi gick ut i receptionen och fröken tackade för att vi fick vara här. Det tog 6 minuter att gå till skolan. När vi var framme gick jag in i matsalen det var bruna bönor idag så jag tog inte så mycket för jag är inte så förtjust i bruna bönor. Jag satte mig bredvid Lisa. – hej, sa jag till lisa – hej, sa lisa och stoppade in en sked bruna bönor i munnen. – hej Lisa, ofta du gillar bruna bönor, sa Molly klassens mobbare. – ja det kanske hon gör, sa jag som försvar till lisa. – kom vi går tjejer, sa Molly till sitt mobbar gäng som består av Cajsa och Nelly båda två var först snälla men en dag när Nelly bröt benet hjälpte Molly henne till akuten därför avgudar dem Molly. Men nu hade dem gått och jag och Lisa hade ätit klart. - bry dig inte om dem, sa jag. – det gör jag inte heller, svarade Lisa – bra, sa jag. Nu hade vi rast och Lisa undrade om vi kunde göra något tillsammans och det ville jag gärna. Så nu satt vi på varsin gunga – vill du bli min kompis, frågade Lisa. – såklart, sa jag. – toppen, svarade Lisa förtjust. Och så började vi skratta. Jag vet inte hur länge vi skrattade men herr Vikström vår matte lärare sa till oss att sluta skratta men vi kunde inte så vi fick kvarsittning idag och fick sitta i korridoren. När vi slutat skratta lekte vi att våra fingrar var små folk och ritade små ansikten till dem. Det var från början Lisas ide men jag kom på att vi kunde rita ansikten på dem. Jag hade en känsla att jag och Lisa hörde ihop. Tillslut var skolan slut. Jag och Lisa satt kvar efter som vi hade kvarsittning. Det var ganska tråkigt men så länge Lisa var där var det inte så tråkigt. När kvarsittningen var slut sa jag hejdå till Lisa och gick hem. På vägen hem gick jag in i en affär som hette ”vänner” och köpte ett vänskaps halsband till Lisa och mig. Sedan gick jag hem. Jag gick upp för trappan och letade igenom mina fickor. Nej, tänkte jag. Nyckeln låg inte i fickan. Jag hade säkert glömt ta med den till skolan. Pappa kom inte hem förrän klockan 5 idag och klockan var bara 3. Jag gick in i trädgården och satte mig på min gamla gunga. Jag fick helt enkelt sitta och vänta på pappa. Jag tog upp halsbandet jag köpt till mig och Lisa. Halsbandet fick mig av någon anledning att må bättre. Och just då i den sekunden kände jag att jag och Lisa hade något ihop. Jag visste inte vad men jag var säker att från och med nu var jag och Lisa på något sätt ihop länkade till varandra. Jag var länge ner sjunken i tankar men när jag kom tillbaka till verkligheten, tog jag upp handen ur fickan och tittade på dem små gubbarna jag gjort med Lisa innan idag. Men gubbarna var inte likadana som innan. Dom var inte längre glada istället var dem ledsna som om dem förlorat något viktigt i livet. Jag skakade på huvudet och tittade på gubbarna igen nu var dem som vanligt. Efter ett tag kom pappa. Han frågade mig varför jag satt där och inte var inne när det blåste så mycket. Jag förklarade om hur jag glömt nyckeln hemma och därför inte kommit in. Pappa suckade och öppnade dörren. Jag tog av mig jackan och mina skor. Sedan hjälpte jag pappa med maten eftersom pappa inte var någon mäster kock. När maten var färdig satte vi oss vid bordet och pappa frågade: Vad har du gjort i skolan idag? Jag berättade om hur jag blivit vän med Lisa men jag sade inget om gubbarna som ändrat min helt plötsligt. Pappa nickade som han alltid gör när han tyckte något var bra. Efter maten gick jag och satte mig framför TV. Jag kollade på ”bygglov” som var det ända som inte var för vuxna. Efter en timme kom pappa in och sa att jag skulle gå och sova. Jag gick och tog på mig pyjamasen och borstade tänderna. Sedan gav jag pappa en snabb god natt kram. Sedan gick jag upp till mitt rum och lade mig i sängen. Jag somnade fort fast i mitt huvud flög tankarna om Lisa förbi. Nästa morgon när pappa kom för att väcka mig var jag på ett toppen humör. För idag skulle jag ge Lisa sin halva av halsbandet. Jag tog på mig kläder och gick ner för trappan och in i köket. Jag satte mig vid bordet och tog en macka. Pappa såg tydligen att jag var glad för han frågade: Varför är du så glad?

 Jag berättade om halsbandet jag skulle ge till Lisa. Pappa nickade precis som han hade gjort igår. När jag var klar med mackan gick jag och borstade tänderna och kammade håret. Sedan tog jag på mig mina ytterkläder och sedan gick jag ut genom dörren men innan jag hann stänga dörren ropade pappa: Glöm inte nyckeln. Jag skrattade lite bortförklarande och smög in och hämtade nyckeln. – Hejdå, ropade pappa innan jag stängde dörren. Jag gick långsamt till skolan. När jag kom fram och tittade på skol klockan växte oron inom mig jag var sen. Jag sprang in i skolan och kastade in jackan i skåpet. Jag sprang upp för alla trappor och öppnade dörren till svenskarummet. Fröken avbröt sitt prat om substantiv och tittade argt på mig och frågade: Hanna varför är du sen? - Jag glömde tiden, svarade jag. – Okej sätt dig ner, sade min svenska lärare. Jag tittade mig runt efter någonstans att sitta och då upptäckte jag det Lisa var inte där! Hon kunde omöjligt vara sjuk. – Hanna sätt dig ner nu, sade fröken. – Okej, sade jag och satte mig ner. Jag visste inte vem jag satt brevid men när jag vred huvudet såg jag att jag valt helt fel plats. Bredvid mig satt Molly skolans mobbare. Lektionen gick långsamt antingen var det för att Molly satt och pratade om smink hela tiden eller tanken på att Lisa inte var där. När lektionen var slut sade fröken: Okej alla förutom Hanna kan gå ner till matsalen. Alla rusade ut. Fröken gick fram till mig och sa: Hanna vi måste prata. – Okej, svarade jag. – Jo jag vet att du och Lisa var väldigt bra vänner, sade fröken. – Var?, sade jag. – Jag skulle nyss komma till det. Jo det är så att igår kring 4 tiden krockade Lisa och hennes mamma i en bilolycka. Lisas mamma klarade sig men Lisa ligger på sjukhuset i koma. Jag svarade inte av många anledningar bland annan kunde jag inte förstå att Lisa nästan inte levde länger. Men det jag var mest orolig över var att det var vi 4 tiden gubbarna på mina fingrar bytt min. – Om du vill kan du gå till sjukhuset efter skolan, sade fröken. Jag nickade fast egentligen var jag väldigt upprörd. Var hon dum eller? Det klart jag vill gå till sjukhuset och hälsa på min bästa vän. – Okej du kan gå till matsalen nu, sade fröken. Jag nickade långsamt och började gå. Jag kunde inte fatta att Lisa min enda kompis nästan var död. Jag kände hur tårarna började rinna men jag hejdade eftersom jag inte ville ha en massa åsikter från Molly och hennes gäng. Så fort jag kom in i matsalen kom Molly och hennes gäng fram till mig. – Hanna vad trevligt att träffa dig. Jo förresten vad pratade du och fröken om?, frågade Molly på sitt kakiga sätt. – Det har inte du med och göra, sade jag och började ta min mat. – Jaha jag tror herr rykte säger något annat, sade Molly med en riktigt elak ton. – Jaså jag tror fru jag bryr mig inte säger emot, sade jag. Molly knäppte med fingrarna och sa: kom tjejer vi drar. – Så ni försöker bli dissade någon annan stans, sade jag. Jag hade varit så upptagen med att dissa Molly att jag glömt Lisa men när jag satte mig ner kom tanken upp igen. Jag tänkte på att äta så att jag inte skulle börja gråta men det gick inte att glömma Lisa. När jag ätit klart gick jag tillbaka till skolan. Jag gick upp för alla trappor och stannade framför svenskarummet och knackade på. Efter ett tag öppnade vår svenska lärare. – hej Hanna vad har du på hjärtat?, frågade hon. – Jo jag undrar om jag kan få gå till sjukhuset innan skolan slutar, svarade jag. – Självklart Hanna, svarade vår lärare. – Tack, sa jag. Jag gick ut på skolgården och precis när jag skulle gå över gatan kom Molly. – Hanna ska du börja skolka nu också?, frågade Molly. Jag gick över gatan utan att bry mig om Mollys kommentar. – Hålla är du döv eller?, frågade Molly. Men nu hade jag redan kommit över gatan och fortsatte gå mot sjukhuset. Efter 15 minuter var jag framme. Jag stannade och stirrade på sjukhuset. Här hade jag inte varit sen mamma dog. Trots att mamma varit död i nästan 9 år saknade jag henne fortfarande. – Akta på dig, skrek någon bakom mig. Jag vände mig om och såg en gammal man framför mig. – Oj förlåt, sade jag och klev undan. Jag tog en sista titt på sjukhuset och suckade. Sedan fortsatte jag över gatan. Jag gick in igenom dem stora portarna och såg mig om efter receptionen. Jag gick fram till kvinnan bakom disken. Hon verkade väldigt upptagen eftersom hon inte såg mig. – Ursäkta mig, sade jag. – Hej, vem söker du?, frågade kvinnan och tittade på mig. – Lisa, sade jag.-Efternamn tack, Svarade kvinnan. – Jag vet inte men hon krockade, sa jag. – Lisa Bengtson, krockade igår eftermiddags, sa kvinnan. – Ja, svarade jag. – Rum 301, sa kvinnan och tittade i sina papper. – Tack, sa jag. Jag gick upp för några trappor och stannade framför rum 301. Jag försökte öppna men det var låst. – Vad gör du, frågade en doktor som kom emot mig. – Min vän ligger där inne, sa jag till doktorn. – Har du tillåtelse från din fröken eller försöker du skolka?, frågade doktorn. – Jag har tillåtelse, sa jag. – Okej jag tror dig, sa doktorn och låste upp. – Tack så mycket, sa jag. – Det var så lite, sa doktorn och gick därifrån. Jag stängde dörren och gick fram och satte mig på sängen. Där låg Lisa halv död och jag kunde inte göra något. Jag kunde inte hejda mig, tårarna rann längs kinderna. Tankarna flög förbi. Varför skulle allt hända mig? Ville djävulen ta mig och min familj. Alla i min närvaro dog ju. Först mamma och nu Lisa. Snart var även pappa död och efter det jag. Snart hade jag ingen kvar i livet. Fast så fick jag inte tänka men jag kunde inte låta bli. Och ännu värre, hur kunde gubbarna på fingrarna byta ansikten? Var jag övermänsklig? Jag ville ju bara vara en normal 12 årig tjej, ingen spåkvinna. Jag tittade på mina fingrar genom dem tårfyllda ögonen. Dem var likadana som igår, bekymrade och ledsna. När tårarna tagit slut gick jag hem eftersom skolan slutat för länge sedan. Jag pratade inte med någon, jag var för ledsen för det. Jag stängde ytterdörren så tyst jag kunde för att pappa inte skulle märka något. Men tydligen hade han hört mig för han kom ut i hallen. – Men Hanna vad har hänt gumman?, frågade han. Jag kunde inte svara istället kramade jag honom hårt. Jag kunde inte hejda mig nu heller utan började gråta igen. Efter att ha gråtit i 7 minuter tog ja ett steg bakåt. – Det är det där med Lisa eller hur?, frågade pappa. Jag nickade snabbt med gråten i halsen. – Din lärare ringde och berättade innan idag, sa pappa. Jag stod tyst. – Jag vet att det är jobbigt men kom så går vi och äter så känns det nog lite bättre, sa pappa och försökte göra mig gladare. Fast jag blev inte så mycket gladare men jag följde med honom in i köket. Vi satte oss tysta ner och började äta. Jag tror att pappa inte riktigt heller kunde förstå vad som hade hänt. Efter maten gick jag och lad mig trots att klockan bara var 7.  Men det var det ända jag kunde göra för att inte tänka på Lisa. Jag borstade tänderna och bytte om. Sedan sa jag god natt till pappa sedan lade jag mig i sängen. Det tog långt tid att somna den kvällen.

3 veckor senare…

Det var en vanlig torsdag. Fast egentligen inte men det visste inte jag då. Jag klev upp ur sängen som vanligt när pappa väckte mig. Trots att det gått flera veckor hade jag inte glömt Lisas död än. Jag visste att hon inte var död än men jag visste att hon snart var det. Jag tog på mig en klänning och gick ner till köket. – God morgon, sa pappa glatt. – God morgon, sa jag men jag var inte lika glad som pappa. Fast pappa märkte ingeting. – Jag har gjort pannkakor till dig, sa pappa. – Tack pappa, Sa jag och tog emot en talrik med pannkakor. När jag ätit klart borstade jag tänderna och kammade håret. Sedan gick jag till skolan. Precis som dem senaste veckorna pratade jag inte med någon på vägen. När jag var framme vid skolan gick jag och hängde jackan i skåpet. Sedan gick jag och satte mig i geografisalen. Efter ett tag kom alla andra elever och vår lärare Rikard. – Okej då börjar vi, sa Rikard men blev avbruten av att dörren öppnades. Jag tittade ner i min bänk men när jag hörde hur alla andra blev stumma så tittade jag upp. Jag måste drömma tänkte jag. Men det var verkligt framför mig stod Lisa. Jag kunde inte förstå någonting. Var det någon som försökte lura mig. Jag tog ”Lisa” i handen och drog ut henne i korridoren. – Hur?, frågade jag Lisa. – Det är ingen som vet, sa lisa. – Va?, frågade jag. – jo det var såhär: Läkarna trodde jag skulle dö för mina hjärtslag blev färre. Men då hände det något, ingen vet vad men jag vaknade och var normal igen, sa Lisa. – När vaknade du?, frågade jag. – I måndags, dem testade mig lite innan jag fick gå till skolan igen. Jag kunde inte fatta det, det kunde nog inte Lisa heller. Men vi visste att det var ett mirakel att hon levde. Då kom jag ihåg. Jag tog med mig Lisa till mitt skåp och tog fram halsbandet. Jag gav det till Lisa som såg överlycklig ut.

SLUT…

Regnet piskade mot fönstret.  Månens starka strålar lyste upp hela rummet. Antingen var det månens starka strålar eller var det bara en slump att jag inte kunde somna. Även om jag ville somna så kunde jag inte. Det var som att månen höll mig vaken. Natten var tyst och still. Det ända som hördes var ugglornas rop i den tysta natten. Jag smög upp ur sängen för att inte väcka pappa. Min mamma dog när jag var 3 år. Så det var ingen risk att jag skulle väcka henne. Jag smög ner en trappa och satte mig på golvet i köket. Det hade slutat regna men jag ville inte gå och lägga mig i min säng. Månen lyste starkare nu. Jag tittade på månen och det var som om den lyste in i min stjäl. - Hanna det är morgon. - Va, mumlade jag. - Varför ligger du på köksgolvet. - Va, mumlade jag igen. - Varför ligger du på köksgolvet Hanna, sa pappa igen. - Det  är en lång historia, sa jag halvt vaken. - Ok ät din macka nu det är skola idag, sa pappa. - Okej, sa jag och tog emot en macka med kaviar. När jag ätit klart gick jag ut i hallen jag tog på mig rosa converse och svart vår jacka. Jag tyckte alla färger passade ihop så det spelade ingen roll vad jag tog på mig.  Allt var lika fint tyckte jag. Sen öppnade jag dörren och gick ut.  Jag stängde den halvt sen stack jag in huvudet och ropade - hejdå, sen stängde jag dörren. Jag gick ner för trappan och ut på gatan. Jag gick rakt fram tills jag kom till muséet. På gatan stod det en skylt där det stod (kroppen utställning hela veckan) kroppen tänkte jag var har jag hört det innan just det vi skulle redovisa kroppen idag. Typiskt tänkte jag. Jag fortsatte mot skolan. Det tog 10 minuter att komma fram till skolan. Jag gick in genom huvud entrén. Jag gick till mitt skåp och hängde av jackan. Klockan var några minuter i 8 jag satte mig på bänken i korridoren. Och väntade på att klockan skulle bli 8. Efter några minuter började det strömma in folk och det gick från alldeles tyst till höga toner av ljud. Då började jag gå mot biologi salen. När jag kom in i rummet var det ingen där. Då såg jag en lapp som hängde på utsidan av dörren. Där stod det (klassen samlas ute för att gå till muséet) jag gick ut och nu var jag på dåligt humör för att fröknarna aldrig sa sådant här. Tillexempel att klassen skulle samlas ute, dem var usla på sådant. Det var det enda jag inte gillade med fröknarna. När jag hade kommit ut på skolgården kunde jag se klassen. fröken vinkade mot mig. Jag sprang mot klassen så att dem inte skulle gå utan mig. Jag visste att dem inte skulle gå utan mig men jag sprang en då för man brukar göra så. När jag kom fram till klassen sa fröken att vi inte skulle gå i led för det var inte så långt till muséet. För det var där vi skulle ha redovisningen. Då började vi gå det tog 5 minuter innan vi var framme. Fröken fick avbryta ibland för pojkarna pratade för mycket. När vi var framme så började fröken att babbla om att visa hänsyn för andra. När hon äntligen pratat klart så fick vi gå in fröken började prata med den i resepionen när dem pratat klart gick klassen in i ett rum där vi skulle redovisa alla fick sätta sig på stolar förutom den som skulle redovisa. Fröken ropade efter hand upp den som skulle redovisa. Jag hade fjärilar i magen och jag kände hur min kropp ryste. När fröken ropade upp mitt namn släppte fjärilarna i magen. Jag gick upp på scen och sa allt jag viste om kroppen. När jag var klar gick jag ner från scenen och satte mig på min plats. Lisa som satt bredvid mig viskade - Din redovisning var jätte bra. - Tack, sa jag. När alla redovisat klart sa fröken att vi skulle titta på en film om kroppen. Vi gick ut ur rummet vi var i och gick in i ett annat rum med en stor bio duk på väggen. Vi fick vänta en liten stund sen började filmen. Filmen varade säkert bara en halv timme men det kändes som hundra år. Men det brukar det göra när man ser en tråkig film om magens funktion. Men när filmen äntligen var slut sa fröken att vi skulle gå tillbaka till skolan och äta lunch. Vi gick ut i receptionen och fröken tackade för att vi fick vara här. Det tog 6 minuter att gå till skolan. När vi var framme gick jag in i matsalen det var bruna bönor idag så jag tog inte så mycket för jag är inte så förtjust i bruna bönor. Jag satte mig bredvid Lisa. – hej, sa jag till lisa – hej, sa lisa och stoppade in en sked bruna bönor i munnen. – hej Lisa, ofta du gillar bruna bönor, sa Molly klassens mobbare. – ja det kanske hon gör, sa jag som försvar till lisa. – kom vi går tjejer, sa Molly till sitt mobbar gäng som består av Cajsa och Nelly båda två var först snälla men en dag när Nelly bröt benet hjälpte Molly henne till akuten därför avgudar dem Molly. Men nu hade dem gått och jag och Lisa hade ätit klart. - bry dig inte om dem, sa jag. – det gör jag inte heller, svarade Lisa – bra, sa jag. Nu hade vi rast och Lisa undrade om vi kunde göra något tillsammans och det ville jag gärna. Så nu satt vi på varsin gunga – vill du bli min kompis, frågade Lisa. – såklart, sa jag. – toppen, svarade Lisa förtjust. Och så började vi skratta. Jag vet inte hur länge vi skrattade men herr Vikström vår matte lärare sa till oss att sluta skratta men vi kunde inte så vi fick kvarsittning idag och fick sitta i korridoren. När vi slutat skratta lekte vi att våra fingrar var små folk och ritade små ansikten till dem. Det var från början Lisas ide men jag kom på att vi kunde rita ansikten på dem. Jag hade en känsla att jag och Lisa hörde ihop. Tillslut var skolan slut. Jag och Lisa satt kvar efter som vi hade kvarsittning. Det var ganska tråkigt men så länge Lisa var där var det inte så tråkigt. När kvarsittningen var slut sa jag hejdå till Lisa och gick hem. På vägen hem gick jag in i en affär som hette ”vänner” och köpte ett vänskaps halsband till Lisa och mig. Sedan gick jag hem. Jag gick upp för trappan och letade igenom mina fickor. Nej, tänkte jag. Nyckeln låg inte i fickan. Jag hade säkert glömt ta med den till skolan. Pappa kom inte hem förrän klockan 5 idag och klockan var bara 3. Jag gick in i trädgården och satte mig på min gamla gunga. Jag fick helt enkelt sitta och vänta på pappa. Jag tog upp halsbandet jag köpt till mig och Lisa. Halsbandet fick mig av någon anledning att må bättre. Och just då i den sekunden kände jag att jag och Lisa hade något ihop. Jag visste inte vad men jag var säker att från och med nu var jag och Lisa på något sätt ihop länkade till varandra. Jag var länge ner sjunken i tankar men när jag kom tillbaka till verkligheten, tog jag upp handen ur fickan och tittade på dem små gubbarna jag gjort med Lisa innan idag. Men gubbarna var inte likadana som innan. Dom var inte längre glada istället var dem ledsna som om dem förlorat något viktigt i livet. Jag skakade på huvudet och tittade på gubbarna igen nu var dem som vanligt. Efter ett tag kom pappa. Han frågade mig varför jag satt där och inte var inne när det blåste så mycket. Jag förklarade om hur jag glömt nyckeln hemma och därför inte kommit in. Pappa suckade och öppnade dörren. Jag tog av mig jackan och mina skor. Sedan hjälpte jag pappa med maten eftersom pappa inte var någon mäster kock. När maten var färdig satte vi oss vid bordet och pappa frågade: Vad har du gjort i skolan idag? Jag berättade om hur jag blivit vän med Lisa men jag sade inget om gubbarna som ändrat min helt plötsligt. Pappa nickade som han alltid gör när han tyckte något var bra. Efter maten gick jag och satte mig framför TV. Jag kollade på ”bygglov” som var det ända som inte var för vuxna. Efter en timme kom pappa in och sa att jag skulle gå och sova. Jag gick och tog på mig pyjamasen och borstade tänderna. Sedan gav jag pappa en snabb god natt kram. Sedan gick jag upp till mitt rum och lade mig i sängen. Jag somnade fort fast i mitt huvud flög tankarna om Lisa förbi. Nästa morgon när pappa kom för att väcka mig var jag på ett toppen humör. För idag skulle jag ge Lisa sin halva av halsbandet. Jag tog på mig kläder och gick ner för trappan och in i köket. Jag satte mig vid bordet och tog en macka. Pappa såg tydligen att jag var glad för han frågade: Varför är du så glad?

 Jag berättade om halsbandet jag skulle ge till Lisa. Pappa nickade precis som han hade gjort igår. När jag var klar med mackan gick jag och borstade tänderna och kammade håret. Sedan tog jag på mig mina ytterkläder och sedan gick jag ut genom dörren men innan jag hann stänga dörren ropade pappa: Glöm inte nyckeln. Jag skrattade lite bortförklarande och smög in och hämtade nyckeln. – Hejdå, ropade pappa innan jag stängde dörren. Jag gick långsamt till skolan. När jag kom fram och tittade på skol klockan växte oron inom mig jag var sen. Jag sprang in i skolan och kastade in jackan i skåpet. Jag sprang upp för alla trappor och öppnade dörren till svenskarummet. Fröken avbröt sitt prat om substantiv och tittade argt på mig och frågade: Hanna varför är du sen? - Jag glömde tiden, svarade jag. – Okej sätt dig ner, sade min svenska lärare. Jag tittade mig runt efter någonstans att sitta och då upptäckte jag det Lisa var inte där! Hon kunde omöjligt vara sjuk. – Hanna sätt dig ner nu, sade fröken. – Okej, sade jag och satte mig ner. Jag visste inte vem jag satt brevid men när jag vred huvudet såg jag att jag valt helt fel plats. Bredvid mig satt Molly skolans mobbare. Lektionen gick långsamt antingen var det för att Molly satt och pratade om smink hela tiden eller tanken på att Lisa inte var där. När lektionen var slut sade fröken: Okej alla förutom Hanna kan gå ner till matsalen. Alla rusade ut. Fröken gick fram till mig och sa: Hanna vi måste prata. – Okej, svarade jag. – Jo jag vet att du och Lisa var väldigt bra vänner, sade fröken. – Var?, sade jag. – Jag skulle nyss komma till det. Jo det är så att igår kring 4 tiden krockade Lisa och hennes mamma i en bilolycka. Lisas mamma klarade sig men Lisa ligger på sjukhuset i koma. Jag svarade inte av många anledningar bland annan kunde jag inte förstå att Lisa nästan inte levde länger. Men det jag var mest orolig över var att det var vi 4 tiden gubbarna på mina fingrar bytt min. – Om du vill kan du gå till sjukhuset efter skolan, sade fröken. Jag nickade fast egentligen var jag väldigt upprörd. Var hon dum eller? Det klart jag vill gå till sjukhuset och hälsa på min bästa vän. – Okej du kan gå till matsalen nu, sade fröken. Jag nickade långsamt och började gå. Jag kunde inte fatta att Lisa min enda kompis nästan var död. Jag kände hur tårarna började rinna men jag hejdade eftersom jag inte ville ha en massa åsikter från Molly och hennes gäng. Så fort jag kom in i matsalen kom Molly och hennes gäng fram till mig. – Hanna vad trevligt att träffa dig. Jo förresten vad pratade du och fröken om?, frågade Molly på sitt kakiga sätt. – Det har inte du med och göra, sade jag och började ta min mat. – Jaha jag tror herr rykte säger något annat, sade Molly med en riktigt elak ton. – Jaså jag tror fru jag bryr mig inte säger emot, sade jag. Molly knäppte med fingrarna och sa: kom tjejer vi drar. – Så ni försöker bli dissade någon annan stans, sade jag. Jag hade varit så upptagen med att dissa Molly att jag glömt Lisa men när jag satte mig ner kom tanken upp igen. Jag tänkte på att äta så att jag inte skulle börja gråta men det gick inte att glömma Lisa. När jag ätit klart gick jag tillbaka till skolan. Jag gick upp för alla trappor och stannade framför svenskarummet och knackade på. Efter ett tag öppnade vår svenska lärare. – hej Hanna vad har du på hjärtat?, frågade hon. – Jo jag undrar om jag kan få gå till sjukhuset innan skolan slutar, svarade jag. – Självklart Hanna, svarade vår lärare. – Tack, sa jag. Jag gick ut på skolgården och precis när jag skulle gå över gatan kom Molly. – Hanna ska du börja skolka nu också?, frågade Molly. Jag gick över gatan utan att bry mig om Mollys kommentar. – Hålla är du döv eller?, frågade Molly. Men nu hade jag redan kommit över gatan och fortsatte gå mot sjukhuset. Efter 15 minuter var jag framme. Jag stannade och stirrade på sjukhuset. Här hade jag inte varit sen mamma dog. Trots att mamma varit död i nästan 9 år saknade jag henne fortfarande. – Akta på dig, skrek någon bakom mig. Jag vände mig om och såg en gammal man framför mig. – Oj förlåt, sade jag och klev undan. Jag tog en sista titt på sjukhuset och suckade. Sedan fortsatte jag över gatan. Jag gick in igenom dem stora portarna och såg mig om efter receptionen. Jag gick fram till kvinnan bakom disken. Hon verkade väldigt upptagen eftersom hon inte såg mig. – Ursäkta mig, sade jag. – Hej, vem söker du?, frågade kvinnan och tittade på mig. – Lisa, sade jag.-Efternamn tack, Svarade kvinnan. – Jag vet inte men hon krockade, sa jag. – Lisa Bengtson, krockade igår eftermiddags, sa kvinnan. – Ja, svarade jag. – Rum 301, sa kvinnan och tittade i sina papper. – Tack, sa jag. Jag gick upp för några trappor och stannade framför rum 301. Jag försökte öppna men det var låst. – Vad gör du, frågade en doktor som kom emot mig. – Min vän ligger där inne, sa jag till doktorn. – Har du tillåtelse från din fröken eller försöker du skolka?, frågade doktorn. – Jag har tillåtelse, sa jag. – Okej jag tror dig, sa doktorn och låste upp. – Tack så mycket, sa jag. – Det var så lite, sa doktorn och gick därifrån. Jag stängde dörren och gick fram och satte mig på sängen. Där låg Lisa halv död och jag kunde inte göra något. Jag kunde inte hejda mig, tårarna rann längs kinderna. Tankarna flög förbi. Varför skulle allt hända mig? Ville djävulen ta mig och min familj. Alla i min närvaro dog ju. Först mamma och nu Lisa. Snart var även pappa död och efter det jag. Snart hade jag ingen kvar i livet. Fast så fick jag inte tänka men jag kunde inte låta bli. Och ännu värre, hur kunde gubbarna på fingrarna byta ansikten? Var jag övermänsklig? Jag ville ju bara vara en normal 12 årig tjej, ingen spåkvinna. Jag tittade på mina fingrar genom dem tårfyllda ögonen. Dem var likadana som igår, bekymrade och ledsna. När tårarna tagit slut gick jag hem eftersom skolan slutat för länge sedan. Jag pratade inte med någon, jag var för ledsen för det. Jag stängde ytterdörren så tyst jag kunde för att pappa inte skulle märka något. Men tydligen hade han hört mig för han kom ut i hallen. – Men Hanna vad har hänt gumman?, frågade han. Jag kunde inte svara istället kramade jag honom hårt. Jag kunde inte hejda mig nu heller utan började gråta igen. Efter att ha gråtit i 7 minuter tog ja ett steg bakåt. – Det är det där med Lisa eller hur?, frågade pappa. Jag nickade snabbt med gråten i halsen. – Din lärare ringde och berättade innan idag, sa pappa. Jag stod tyst. – Jag vet att det är jobbigt men kom så går vi och äter så känns det nog lite bättre, sa pappa och försökte göra mig gladare. Fast jag blev inte så mycket gladare men jag följde med honom in i köket. Vi satte oss tysta ner och började äta. Jag tror att pappa inte riktigt heller kunde förstå vad som hade hänt. Efter maten gick jag och lad mig trots att klockan bara var 7.  Men det var det ända jag kunde göra för att inte tänka på Lisa. Jag borstade tänderna och bytte om. Sedan sa jag god natt till pappa sedan lade jag mig i sängen. Det tog långt tid att somna den kvällen.

3 veckor senare…

Det var en vanlig torsdag. Fast egentligen inte men det visste inte jag då. Jag klev upp ur sängen som vanligt när pappa väckte mig. Trots att det gått flera veckor hade jag inte glömt Lisas död än. Jag visste att hon inte var död än men jag visste att hon snart var det. Jag tog på mig en klänning och gick ner till köket. – God morgon, sa pappa glatt. – God morgon, sa jag men jag var inte lika glad som pappa. Fast pappa märkte ingeting. – Jag har gjort pannkakor till dig, sa pappa. – Tack pappa, Sa jag och tog emot en talrik med pannkakor. När jag ätit klart borstade jag tänderna och kammade håret. Sedan gick jag till skolan. Precis som dem senaste veckorna pratade jag inte med någon på vägen. När jag var framme vid skolan gick jag och hängde jackan i skåpet. Sedan gick jag och satte mig i geografisalen. Efter ett tag kom alla andra elever och vår lärare Rikard. – Okej då börjar vi, sa Rikard men blev avbruten av att dörren öppnades. Jag tittade ner i min bänk men när jag hörde hur alla andra blev stumma så tittade jag upp. Jag måste drömma tänkte jag. Men det var verkligt framför mig stod Lisa. Jag kunde inte förstå någonting. Var det någon som försökte lura mig. Jag tog ”Lisa” i handen och drog ut henne i korridoren. – Hur?, frågade jag Lisa. – Det är ingen som vet, sa lisa. – Va?, frågade jag. – jo det var såhär: Läkarna trodde jag skulle dö för mina hjärtslag blev färre. Men då hände det något, ingen vet vad men jag vaknade och var normal igen, sa Lisa. – När vaknade du?, frågade jag. – I måndags, dem testade mig lite innan jag fick gå till skolan igen. Jag kunde inte fatta det, det kunde nog inte Lisa heller. Men vi visste att det var ett mirakel att hon levde. Då kom jag ihåg. Jag tog med mig Lisa till mitt skåp och tog fram halsbandet. Jag gav det till Lisa som såg överlycklig ut.

SLUT…

Var den bra ?

Ja det var nog allt just nu.

Ha det bra / Isabell

Hej

Jag vet att jag inte uppdaterat så mycket idag !!!

Men det är så att jag håller på att skriva en historia.

Och jag lovar att så fort jag är klar med den så kommer jag lägga upp den här.

Det blir antingen idag eller på lördag.

Eftersom det är midsommar i morgon kommer jag inte blogga för jag ska fira den hos mina farmor och farfar.

Men nu ska jag skriva klart och sedan kommer föhoppnigs vis historien. Förrästen heter den "Hanna"

Mer än så får ni inte veta nu.          

Glad midsommmar i förskott / Isabell

Hej =D

Nu har jag precis varit och handlat med mina föräldrar =)

Men det är inte det jag ska berätta om nu utan min bok =)

Boken heter "Flickornas historia" och handlar om flickor under olika tider tillexempel medeltiden och järnåldern =)

Jag kan tyvärr inte skriva det som står på baksidan för det står jätte mycket text och så förstår man inte riktigt =P

Men jag har en bild =)

(Bilden är tagen av: Isabell)

Ja boken är både intresant och bra men ibland förstår man inte riktigt =P

Betyg:          

Vi ses / Isabell

Hej Nu har jag ätit kvällsmat och gjort lite läxa.

Ja nu tänkte jag läsa lite i min bok  

Ja ibland när man läser någon bra bok så fasnar den liksom och man läser så fort man får chansen ;D

Ja min bok heter " Skräcknatt på varuhuset " Den är väldigt bra men också väldigt gammal. Så om du jätte gärna vill läsa den så kan du fråga din mamma eller pappa så kanske dom har den någonstans där hemma. Ja såhär står det på baksidan:

" Jenny och Rick stannade och såg på röran i kontorsrummet.

 Lådor låg slängda på golvet och innehållet var utspritt överallt.

Plötsligt fick bovarna syn på dem .

 Och innan Rick och Jenny visste ordet av satt de fastbundna på var sin stol.

 Så fortsatte männnen rota igenom lådor och skåp .......... "

Ja den är väldigt bra men som sagt är den väldigt gammal och nog inte till salu

Vi ses / Isabell

Ett jätte bra boktips denna bok är JÄTTE spännande och bra om man gillar dekare :D Jag har nästan läst ut den och tycket verkligen ni ska läsa den!! Bara att man måste läsa noggrant annars kan man missa stora detaljer som är ganska viktiga i boken... / Julia :D

LÄNGTAR EFTER FILMEN :D:D

Nu har boken kommit ut :d

Vill läsa den :D

Denna boken är bra :)/ Julia

För dem som gillar skräck och sånt kan läsa sådant, andra som inte läser skräck kanske jag inte ska rekommendera denna boken till XD.

För dem som är intresserade kan jag berätta lite om boken.

Den handlar om en känd författare som har hammnat i en bilolycka. Sen när den galna Annie började " ta hand om " Paul som han konstaterade att hon var galen. 

Den är jätte bra men jag ska kanske inte berätta för mycket för då blir det inte roligt att läsa :p XD..